tåraR  har runnit hela veckan, eller i veckor.
i tisdags gick min farfar bort
en stark man, en man som är min förebild..

en man som alltid sa som han tyckte till mig...
gjorde jag fel fick jag nog höra,när jag gjorde rätt
berätta han hur stolt han var över mig , med äkta värme i rösten
<3

jag kommer sakna honom
mannen jag såg i sitt trädgårsdland när jag var liten
han som alltid prata med kroppen, han sa inte många ord
men kroppsspråket sa massor

hur ska jag klara mig utan hans uppmuntrande ord...????

en propp fick han
läkarna förstod inte hur han kunde överleva den,
jag besökte han nästan varje dag i 1½ v tid....



sen en dag ,somnade han in
borta

bara så där....

hur hur hur hur
fan fan fan

i och med detta så inser jag hur små en del i min släkt är....

vad som är viktigt liksom

ord som ..jag vet hur du funkar, jag känner dig,, visar hur lite dom egentligen känner mig,,,
dom kände linda 15-20 år, linda 32 dom känner henne inte,, att dom inte ens försökt lära känna mig vems fel är det???

men att påstå att man vet hur jag funkar är rätt skratt retande,, för det va längesen du såg mig..


i dont care, har du inte upptäckt det

för vet ni jag har förlorat en människa som trodd epå mig, en som stötta mig en som sa till mig när jag gått vilse...

han fanns där jämt..nu står han vid min sida ser mig med andra ögon...

jag hoppas att jag gjort han stolt, nu ser han helheten av allt...

farfar .....vi ses i törnrosdalen som vi bestämde för många år sen <3

jag kommer sörja dig för resten av mitt liv,du var en stor man i mitt liv