förbjudna tankar?
runt funktionshindrade barn.....
eller iallafall runt min lilltjej och hennes diagnos Downs..
för de flesta verkar ha tagit diagnos beskedet och själva funktionshindret
med ett leende på läpparna typ
*den uppfattningen har man fått från vissa håll*
medans en del andra blivit lite deppade över det hela
men en annan då?
som vart tok chockad
och tänkte varför jag?
vad har jag gjort för ont??
innan man började ifrågasätta
vad bebis hade gjort för ont för att drabbas utav detta?
och Paniken när man insåg att fan mitt liv kommer aldrig bli detsamma igen?
paniken över hur allt skulle komma bli???
och sorgen man kände eller känner av och till
kommer den dämpas med åren?
eller kommer man alltid ha den kvar?
missförstå mig rätt Alina är mammas och pappas lillasessa
finns inget bättre än henne
men att få ett barn med ett funktionshinder , en utvecklingsstörning
en extra kromoson det är en stor chock....
för livet blir inte alls som man tänkte sig.... man får ändra om hela livsbilden
hela färden ändras om......
både på gott och ont
men får man fråga sig frågan varför jag? varför vi? varför alina?
eller är det Tabu?
eller är det bara onödigt att ha de frågorna i huvudet av och till????
nu dyker de upp nån gång, ibörjan fanns de där ofta.....
jag vart chockad, jag har inte vant mig att leva i 2 världar än , det kommer ta tid det med
men är det bara jag som kännt så här?
kram
haha spel ska jag fan inte ge mig in i! Då fastnar jag på momangen! Kommer ju vattna blommor hela dagar då! Om det är de man pysslar med =P
Behövde inte leta, du kom upp på en gång =D
Jag tror dom flesta har dom tankar du har! Och du får ha dom. Jag vet inte hur jag ska skriva det jag vill skriva om inlägget, o när jag inte vet hur så kan det lätt bli fel.
Jag var rädd för att Chelsea skulle vara sjuk, direkt hon kom ut nästan leta jag "fel", jag var riktigt rädd för det, och att folk oxå säger - Kille eller Tjej spelar ingen roll bara det är friskt!
Tankarna snurra, vadå? Blir inte vårat barn älskat om det skulle vara sjukt? Skulla vi vara dom ända som älska henne? Att jag jobbar med det jag gör bidrog oxå endel till mina tankar tror jag. Jag tycker om dessa barn väldigt mycket, det är fruktansvärt kul att arbeta med dom, dom har lärt mig massor.
Glad att det finns människor med avikelser, dom är mycket,dom ger mycket omkring sig.Men jag själv var rädd för att få ett, för det är mycket som ställs om, det blir ett helt annat jobb/liv med hab, skolor, ja de mesta.
Då skulle absolut frågan VARFÖR komma upp. . .
Jag skulle känna som dig, tänka som dig.
Det skulle bli en chock, men barnet skulle bli älskad lika mycket för de. Man är rädd för folket reaktion på sina känslor
Gaah! fan va svårt det är ibland för man vill absolut inte skriva nå som kan tolkas fel!
Men dom flesta får nog dessa tankar och det är INTE tabu!
Det är absolut inte förbjudet utan helt naturligt eftersom man förväntar sig att det kommer ett helt "normalt" barn. Jag tror även att det är lättare för oss andra i samma situation att sätta sig in i dina tankar eftersom vi gått igenom dem och fortfarande ibland återkommer till dem. Jag har valt att vända på problematiken, såklart att livet har fått en annan vändning med lite mer träning och övning men vilka möjligheter och glädjeämnen som uppstår när man märker att det ger resultat. Vi har fått en utmaning som jag tror vi kommer klara med bravur :-). Mina ögon har öppnats och jag har fått en anan medvetenhet när det gäller funktionshinder, förut var det något man sköt ifrån sig, nu lever man mitt i det. Jag har lärt mig otroligt mycket under denna korta tid och vi kommer lära oss ännu mer. Tårar visst finns de men oftast är de av glädje nuförtiden, pga av alla framsteg som Tyra gör. Nu har man ju även fått en möjlighet att följa andra underbara barn med Downs och deras underbara föräldrar. Kram på er!